Vi går upp...

... var väl det första jag, som tonåring, sa till mina kompisar när de kom och hälsade på, eftersom mitt flickrum var beläget en våning upp i mamma & pappas hus.
En rosa dröm (eller mardröm- hur man nu gillar rosa :-) ) var det periodvis. Jag minns att jag redan från barnsben älskade att möblera om.

Idag tänkte jag att vi skulle gå upp till övervåningen i vårt nuvarande hus. På denna bild står vi i den gamla, lilla hallen.

När jag flyttade in och i min allra första, inte eftertänksamma inredningsiver, så väljer jag att måla väggarna, på den tiden täckta av gul vävtapet, i den mycket mörka trappuppgången, RÖDA.
Kolla, jag lyckades hitta en bild när jag kollade igenom gamla bildmappar.

Jag har sagt det förr, jag säger det igen; TUR att jag har en händig och hjälpsam (samt pensionerad :-) ) far. När jag istället, två år senare, ville ha träpanel på väggarna så fixade han det. Han till och med föreslog att vi skulle ta upp ett fönster. Halleluja!

Trappräcket irriterar mig väldigt. Det är fult. Det ska snart också bli vitt eller ljusgrått kanske. Vad tycker ni? Vitt eller grått?

Trappstegen var tidigare täckta av en röd (med stänk i olika diffusa färger) plastmatta, lagd någongång på 60-talet (tror jag) av fasters konstnärsmake Filip Nilsson. Hur jag än har letat så har jag inte lyckats finna någon bild på detta golv (kanske tur ändå). Mycket vällagd dock. Tidens rand hade inte fått mattan att ge vika en tum, den var faktiskt i "den-typen- av mattas-toppskick-kondition". Men ful enligt mig.

Medan pappa och sambon grejade med träpanelen så började min mamma att riva bort mattan och fram kom ett vackert trägolv. Eller vackert och vackert var det väl inte just då, med ett tjock limlager på, men potentialen mina vänner...

Så här har då vår trapp sett ut fram till i våras (vänligen ha överseende med den döende amaryllisen på bilden). Jag bestämde nämligen att det var min sambos uppgift att få trappen helt limfri och målad. Två år väntade jag och så en dag sa det plötsligt PANG. Och som i ett nafs var alla trappstegen vita och vackra.
Som sagt; den som väntar på någonting gott...

När man bor så här ute i skogen som vi gör, så är det nog inte så vanligt med insynsskydd. Men denna vackra skapelse kunde jag inte motstå en dag i somras när jag besökte Maud i butiken Hjortgården.

Lappen med fabrikanten hänger fortfarande kvar. Underbara, underbara J d`A.
Och jag är bergsäker på att bästistjejen Magda nu skrattande skakar på huvudet för hon får ofta gå omkring hemma hos mig och ta bort prislappar och annat sådant där som inte jag tar mig för...
Så kommer vi då äntligen efter allt detta "snackande" Upp på vinden.

Där har jag placerat mitt toalettbord (dörren som skymtar går till en liten toalett).
Även det ska bli vitt och lilla pallen ska definitivt kläs i annat tyg.
Detta tyg är ett minne från tidigare nämnda, tonårstid.


Och på den vänstra sidan om toalettbordet, som tidigare i sommar såg ut så här...

Och sedan kom att se ut så här...

Är nu ingången till vårt nya sovrum.


Den här helgen har ju varit till minne av de döda. Jag har i år, av diverse olika anledningar, tyvärr inte tagit mig till någon kyrkogård. Det brukar ju vara så vackert där denna högtid. Jag har dock under helgen varit mentalt nära kära släktingar och personer som inte längre finns kvar bland oss.
För bara två veckor sedan avled den sista av mina farbröder. Vi har knappt haft någon kontakt alls i mitt vuxna liv, men som barn träffades vi då och då.
Nu har jag bara en faster kvar. Av alla de nio barn som farmor Jenny fostrade, finns bara två kvar. Mormor Agnes hon fostrade fyra barn och här i min värld finns två av dem kvar.
Förra lördagen då firade vi istället livet här på gården. Linnea Husmus fyllde 1 år.

Hon var glad som en lärka hela dagen.
Totalt oberörd av alla presenterna, och detta till Lukas och kompisen Cornelias stora lycka, då de fick hjälpas åt och öppna dem alla, helt utan konkurrans.

Hon gillade dock tårta som hon nu fick smaka för allra första gången. Och så var hon enormt fascinerad av alla ballongerna som hängde lite här och var.

Ja, det var nog det allra bästa med hennes kalas. Och så gästerna förstås för Linnea Husmus hon riktigt älskar när det är mycket folk omkring henne, fart & fläkt.
Oj, oj, oj- vad blir det av hennes tonårstid månne?!

Nu känns det verkligen JÄTTEROLIGT att vara tillbaka i blogglandia. Under veckan har jag bloggat en hel del, hälsat på gamla godingar som jag saknat och stiftat en hel del nya bekantskaper. Samt funnit nya inredningsbloggar som får mig att pusta och sucka av välbehag samt önska...
Ett homeparty har jag varit på under veckan. Det återkommer jag med största sannolikhet till för där fanns massor med fina saker (och trevligt sällskap, icke att förglömma).

Och Tack alla Ni sötisar för Era kommentarer. Ni vet väl att de vämer mitt hjärta MASSOR!
Var rädda om Er, riktigt.

Stor kram från Petra