Lussebak, kökssoffan och önskan om en fin första advent...

Min mamma,
hon bakar de allra godaste lussekatterna i hela världen.
Jo faktiskt, jag har ALDRIG smakat några godare.

De är fluffigt lätta, innehåller inga russin (iallafall de gånger som jag får bestämma) och hon penslar dem med grädde, doppar dem i socker så att det så där mysigt småknastrar i munnen när man äter dem.

Förra året bjöd vi in henne till bak- hemma hos oss. Och i torsdags, då var det dax igen. Detta är en tradition som jag kommit att tycka väldigt mycket om.

Jäskraften var det inga problem med ...

Här ser ni bagerskan själv. Lukas lilleman "hjälper" förstås också till... iallafall med att reducera degen, placera den i magen, och på så sätt blir ju baket också snabbare överstökat...

Linnea Husmus, hon fick smaka lussekatter för första gången i år. Det föll henne väl i smaken vill jag lova.
Och visst ser det väl på bilden ut som om storebror viskar en hemlig plan till henne, en plan om hur de ska gå tillväga för att förskansa sig fler katter..

Älskade Husmusen vår, hon har varit sjuk i veckan. Vi är inte vana, hon har endast varit krasslig en gång tidigare och då handlade om en lättare förkylning och så smällde det till nu i tisdags med hög feber. Rosslig har hon också varit. I dessa svininfluensatider. Läskigt värre!

I onsdags då vi klev upp och gick ner i köket, så gjorde hon inte minsta ansats att resa sig upp och hitta på bus. Under hela dagen fick jag henne inte att äta annat än pepparkakor och glass. Men i fredags, ja, då började hon riva ut från lådor igen, så då visste vi ju att hon var på bättringsvägen, om än inte ännu frisk.

Efter baket så stannade snälla mamma över hos oss.
Hjälpte mig lite med stöket inför morgondagen.
Det blir ju inte mycket gjort med två små.
Än mindre med en sambo som jobbar mastodontpass hela helgen, en liten med superenergi kombinerat med 3-årstrots samt en liten som är sjuk...

Superenergi eller inte, så här trött kan man iallafall bli efter ett lyckat bak med massor av deg i magen.

Förra veckan berättade jag, om ni minns, att jag hade ett soffprojekt på gång.

Vår kökssoffa har haft ett tygstycke på ryggdelen. Detta har jag tyckt varit så otroligt bökigt varje gång som jag vill byta tyg på den. Så mycket enklare om det bara är själva sitsen som man behöver byta på.
Så, jag skickade ut sambon i verkstan en dag och han sågade till en bit plywood åt mig.

Sen målade jag "Nöystugården 1946" (ja, ni vet; gårdsnamnet tillika bloggnamnet samt byggnadsåret) när jag var ensam hemma och sen så fick sambon spika upp denna där tygen tidigare suttit.

Så uppskattningsvis tog det mig idag ca tre minuter att göra köksoffan lite julig. Me like!
Hittade en gammal duk, i mina gömmor, som jag aldrig använt och den tyckte jag passade bra. Då den inte var tillräckligt bred fick jag skarva med ett lakan.

Och så här ser väggen ut, där kökssoffan står. Tror inte jag visat det förr. Om jag har det så får ni väl sucka... högt och ljudligt :-)

Det är min släktvägg. Soffan följde med huset. Den har tidigare förstås tjänat som sovplats åt någon. Då var den blå. Så betsade vi den valnötsbrun. Och tidigare i år blev den alltså vit och lite shabbig.

Porträtten på väggen är, längst från vänster; farfar Hjalmar, sedan farmor Jenny, så en tavla målad av min älskade morbror Göran Nilsson, tyvärr avliden sedan ett par år tillbaka. Så följer ett porträtt av underbara faster Sigrid, även hon tråkigt nog avliden, och så slutligen farmor Jenny igen, denna gång i olja.
Det är Sigrids make, Filip Nilsson, som gjort alla porträtten.

Köksklockan, den har kusin Ola skänkt till huset . Väldigt tacksamt. Den slår vid varje hel och halvtimme och jag älskar det. Och sedan i somras, med Olas hjälp, så slår den dessutom rätt.

Ljusstakarna, de har jag för ett par år sedan fått i present av bästistjejen, Emma. Och som vi har fått det berättat för oss, så hade vi kunnat vara släkt...
Första gången som Emma träffade min farbror Sixten, så visste han att berätta att Emmas morfar hade haft ett MYCKET gott öga till Sigrid.
Oturligt för mina och Emmas släktrelation, så föll hon ju istället för, tidigare omnämnde, konstnären Filip.

Denna väggen betyder verkligen mycket för mig.
Av alla väggar i hela huset, så är det den bästa...

Efter baket i torsdags så försökte jag mig på att göra några blomsterarrangemang.

Röd julstjärna till köket...

Vita hyacinter kommer att slå ut med tiden (hoppas det går riktigt fort) ...

Likaså här...

Den som är riktigt uppmärksam kan nog se vad som skymtar i bakgrunden...

Men visst, den vackraste elljusstaken av dem alla....

Jag spenderade förra helgen i Luleå och ÄNTLIGEN efter all denna miserabla tid med köpstopp, fick jag
- i mycket trevligt sällskap, skall också nämnas-
besöka Maud och hennes butik Hjortgården. En ljusstake fick flytta hem till mig. Innan jag kom dit, hade jag bestämt mig för en vit, men när jag såg dem på riktigt, så var förälskelsen ögonblicklig-

... och det var den i silver som jag förlorade mitt hjärta till.
Jag tror inte att någon bild i världen kan göra denna ljuvliga tingest rättvisa. Men jag är också övertygad om att de allra flestas bilder är bättre än mina :-)

Nu, alla ni sötisar, börjar timmen vara slagen och jag hoppas att ni kommit precis så långt som ni önskat komma, med förberedelserna inför första advent.

Jag känner mig nöjd, tycker att jag har lyckats få en massa gjort; gardinerna är bytta där jag vill att det ska bytas, lite pynt är på plats och jag har ett relativt välstädat hem.

Men jag har ingen adventsljusstake. Jag har beställt de mest väldoftande adventsljusen, som tyvärr har blivit restnoterade... Hoppas att jag överlever ändå ... och jag har gott hopp om att de finns här till andra advent :-)

Jag önskar Er alla en fin första advent. Må lycka och välgång vara med Er!
Och en extra tanke sänder jag till min guddotter Frida Fridolin som fyller 4 år.

Jag älskar Era kommentarer och jag är så tacksam för dem,
så välkomna att skriva en eller ett par rader.

Varm adventskram från Petra

Tystnad och stillhet råder...

.. här hemma hos mig då mammans små älsklingsmonster har åkt till sin farmor och farfar. Till och med katten har åkt. Eftersom jag ska gå på en begravning imorgon, så kunde jag inte följa med.

Dagen idag har varit... annorlunda. Jag tror nog att de flesta av Er vet vad jag menar.
Det allra första som jag gjorde när de åkt, var att röja undan alla hundratals saker (känns det som iallafall) som ständigt, under älsklingsmonstrens vakna tid, ligger slängda på golvet. Linnea Husmus hon är en mästare på att dra fram -allt möjligt. I onsdags när vi skulle åka till Öppis, tog det oss ca tio minuter att lokalisera hennes skor. Slutligen hittade jag dem under kökssoffan. Att jag inte letade där från första början, eller hur?!
Någon dag ska jag fota och visa Er vad jag tvingas leva med.
En annan dag kommer jag nog att få en hjärtinfarkt.

Vårt andra köksfönster (det första visade jag i förra inlägget) och del av köksbänken. Hit upp når hon inte- ännu. Men alla kökslådorna som Ni kan se, står till hennes förfogande. Ni som någongång blir bjuden på middag här, bara så ni vet; jag kan inte garantera att besticken inte vid något tillfälle har befunnit sig på golvet. Men å andra sidan så skurar vi ju golven - ibland.

Redan kl tre började jag tända ljus. Jag kan inte fatta hur tidigt på dagen det blir mörkt nu. Eller kanske mer överensstämmande att säga att det aldrig blir ljust.

Boken som står på kokbokstället får det att riktigt vattnas i munnen

Chokladpassion av Jan Hedh. Underbara recept som jag dock aldrig hinner göra- eftersom jag röjer upp saker från golven - nästan hela tiden

Mer choklad. Chokladflisor för att göra varm choklad- mumma- samt en högklassig kakao. Jag brukar ha Vahlrona, men testade denna, La Praline, förra gången som förrådet skulle fyllas på och jag är jättenöjd. Även med priset. Till dig som använder vanlig kakao, säger jag - testa en dyrare variant, det är sådan enorm skillnad. Sen kan man alltid ta fifty-fifty för att dryga ut. Det funkar helt ok.

Så idag, när jag alltså bara behövt röja en gång, har jag haft möjlighet att fixa med några projekt. Här har jag börjat måla på en träplanka (TACK Vit som snö samt Snövita drömmar för tips kring målning). Ett projekt för min kökssoffa som jag påbörjade förra helgen. Jag ska visa Er bättre sen, när det är riktigt klart.

Jag är inte direkt den där pyssliga typen, men jag önskar sååå att jag var det. Idag försökte jag mig iaf på att göra några strutar. Har ju sett en del bloggisar som gjort de mest fantastiska skapelserna. Jag gjorde på enklaste möjliga sätt, snurrade ihop lite tårtpapper. Bara tårtpapper i sig gör mig lycklig, så jag blir faktiskt glad av mina strutar.

En och annan fikapaus har det också blivit. Läsandes en tidning. Det ni. Det hör ju heller inte till vanligheten. Jag brukar söka läsa morgontidningen när jag läser frukost, men nästan varje morgon viker jag ihop den igen efter de två första sidorna. Då är det någonting annat som påkallar uppmärksamheten, eller rättare sagt; KRÄVER den.


Men hur jobbigt det än känns vissa dagar, så skulle jag inte vilja vara utan det för allt i världen. Dessa underbara små varelser. Som kan vara så fantastiskt söta ena stunden och sådana riktiga monster den andra.

Här ser världens bästa storebror synnerligen timid ut...

..likaså världens goaste lillasyster.


En dag i veckan när vi istället för att laga lunch inne, gjorde upp en eld, kokade varm choklad...



...och grillade korv. Inte så vanligt förr oss här i nordanlandet att göra detta i november, så riktigt mysigt var det.


Jag är väldigt nöjd med min dag idag, men gladast är jag över vetskapen om att jag redan imorgonkväll kommer att återförenas med min familj. För dröjer det längre än så, ja, då börjar det värka i hjärtat.

Jag bugar, bockar och tackar å det varmaste för alla besök och vänliga kommentarer. Det här är det allra bästa med bloggandet, all vänlighet som man möter. Vissa perioder behöver man det ju också mer än andra.

Jag önskar Er alla en underbar helg och Ni vet väl att det snart bara är 1 vecka kvar...

Stor Kram från Petra

Kan man inte shoppa...

Så får man väl iallafall kolla igenom sina gömmor efter bortglömda saker. Tur att jag kikade in i mitt köksskafferi (alltför stora eftersom jag tydligen kan "tappa bort" saker där, dock alltför lilla när det gäller att få plats med allt som ska vara där...HUR går det egentligen ihop??!!).

För snart ett år sedan köpte jag en hylla på ljuvliga webbutiken Nordljus (http://www.nordljus.net/), aldrig använd, och den hittade jag alltså IGÅR.

Placerade några kryddburkar där, men eftersom sambon gillar att laga mat (och gör det bra också) så har vi definitivt mer än 12 st kryddburkar.

Jag kompletterade med en vacker shabbig bricka som jag köpt i min favoritbutik, ja, ni vet; Gårdsromantik som den heter på webben, Hjortgården i Kyrkbyn bland oss norrbottningar.

Ett ljus för stämningens skull och en glasburk med farmors pepparkaksformar fick också hänga med.

Målarburken samt penseln kom fram, faktiskt så var det ett tag sen nu. Redskapsförvaringen, vad kallas det egentligen?!, var tidigare brun, men som synes nu; vit och vacker.
Och visst vore det väl snyggt om vårt kakel vore vitt? .

Denna spännande Idol-fredagskväll vill jag också visa Er en bild från ett av mina köksfönster.

Lite av enriset ute på bron, har fått komma in i värmen.

I år har jag för första gången blivit helt HOOKED på Idol.
Riktigt fredagsmys, men nu börjar det nästan bli fredagsjobbigt istället. Nu är det bara mina favoriter kvar och jag vill INTE att någon mer av dem ska åka ut. Det vore väl roligt om vi fick fortsätta att njuta av deras makalösa framträdanden fredag efter fredag efter fredag... åtminstone fram till sommaren.

Kanske blir detta inlägg lite osammanhängande, jag känner mig helt slut i huvudet. Har gästspelat på jobbet idag och jag blir bara så trött. Trött, trött, trött på beslut som fattas LÅNGT över mitt huvud utan minsta diskussion eller förankring och som kommer att påverka mitt arbete på ett mycket negativt sätt. Trött också eftersom jag bara jobbar då & då och det är svårt att ställa om från hemma till jobb... så sällan eller ofta..., hur man ser det. När man jobbar varje vecka, så är man hela tiden inne i lunken.
En arbetsdag kvar nästa vecka, sen blir jag helledig i två månader.

Gossetrollen våra. Så som de gillar det mest- UTE.

Denna vecka har Lukas för första gången inte gråtit och hållit mig krampaktigt om halsen när jag lämnat honom på dagis. Istället har han varit positiv och vinkat glatt när jag gått. Så underbart det har känts i modershjärtat.
Vaccinerad mot eländiga svininfluensan har han också blivit. Jag är inte alltid positivt inställd till vården, men i veckan har jag lovordat min kommun där de införde tidsbokning, istället för köbildning, för barnen. Mindre positivt att NLL- norrbottens läns landsting- inte har anammat de senaste rekomendationer att barn från 6 månaders ålder bör vaccineras, utan fortfarande bara vaccinerar från 3 års ålder. Husmusen har därför blivit utan. Det gör mig lite bekymrad.

Tråkigt och någonting ofattbart har inträffat i veckan. En älskad släkting blev sjuk, en stor blodansamling i hjärnan. Hon har opererats och jag ber för hennes och hennes familjs skull att allt nu ska bli bra och att konsekvenserna blir mycket lindriga, ja obefintliga.

Sötisar Ni, som tar av Er tid för att hälsa på här hos mig. Har sagt det förr, kommer säga det igen; jag blir såå bubbligt glad. Tack! Ta väl hand om Er!

Varm kram från Petra

Ja, se det snöar...

...då blir det vinter HURRA.


För precis så känns det just nu i skrivande stund. Men om Ni frågar igen i april, har jag en stark känsla av att jag inte kommer att vara lika positivt inställd.

Det var igår det började. Jag har haft en riktig myshelg tillsammans med sambo och barn. Igår bestämde vi oss för att göra en liten skogsutflykt. Ja, alltså åka ännu längre in i skogen, efter små pluttskogsvägar. Emedan vi var ute i skogen så började det snöa och två timmar senare var det massor med snö.

Det är ju så vackert med allt det vita. Vitt inne och vitt ute. Blir man inte lugn och harmonisk då, ja, då blir man det nog aldrig.

Visst är det väl fascinerande med de olika årstiderna?

Så här såg ovanstående vita rabatt ut för ett relativt kort tag sedan.


En del av rosenportalen och en "prydnadsstol" idag...

... Och i slutet av augusti.

Har du någon favoritårstid? Vad utmärker den?
Jag tycker att det är en välsignelse att få bo här i vårt underbara land där det verkligen är skillnad.

Jag älskar sommaren därför att... ja, ni vet... sommar; bada ute, att VARA ute dygnet runt, blommor, goda dofter, grillning, att allt är så enkelt- lite make up, lite kläder, fil duger gott till middag i en hel vecka etc etc.

Jag älskar vintern därför att det är ju så mysigt att kura inomhus, uppkrupen i soffan insvept i en vacker pläd, se på favoritserierna på tv och slippa tänka själv, dricka varm choklad och helt kunna strunta i hur man ser ut i en bikini, blogga runt eller pyssla utan dåligt samvete för att man sitter inne, allt det vita vackra utomhus, JULEN etc etc.

Hösten.. ja, men det är ju bara så vackert, luften är hög och klar ...

Våren.. därför att då börjar jag bli less på att kura inomhus, de bästa tv-serierna slutar och det ges åter hopp om det enkla livet.

Under vår skogstripp igår, passade jag och Lukas på att hämta med oss lite enris. Det använde vi sedan till att "pynta" lite på bron.

Och säga vad man vill om Norrbotten, men nog är det lätt att få julstämning här. Och gissa om jag har det.
Extra mycket blir det också när jag hälsar på andra bloggisar som börjat pynta lite smått, dricker glögg etc. Mmmmm... så mycket härligt vi nu har framför oss.

När man kommer in till oss, så finner man ett av de sista, ännu levande, sommarminnena.

I fönstret blommor en av mina Mårbackapelargoner fortfarande så vackert. Den är strategiskt placerad där för att ge mig en påminnelse om de underbara som varit och om det som åter ska komma. Jag har aldrig provat att övervintra pelargoner, men tänkte göra ett försök i år med fyra stycken.

Jag har varit på ljusparty, bästistjejen Magda har börjat sälja Partylites fantastiska produkter.

Ingenting kunde väl vara mer passande nu. Och jag smälte som smör i solskenet. Det fanns så mycket fint. Och goda dofter.
Under december kommer mitt hem fullkomligt explodera i kanel & laderbärsdoft. Underbart. Jag har också funnit två favoriter för tiden efter jul; vita snöbär samt äpple & rabarber. Magiskt.

Att få gå på ljusparty var terapi för själen på flera sätt, förutom de jättefina sakerna, dels för det mycket trevliga sällskapet och den avslappnande atmosfären och dels för att jag själv nu är inne på månad tre av köpstopp (älskade utbyggnad) . Och nu håller jag på att bli fullkomligt galen, jag fixar det inte längre. Så där på partyt handlade jag lite. Och så har jag kastat in en liten önskelista till tomten utifrån sortimentet.


Linnea Husmus hon behövde ju få vinterskor så nu i veckan fick jag iaf köpa det också.

Hennes första par riktigt skor.

Hon började gå i slutet av augusti, 10 månader gammal. Mycket fall, gråt och tandagnissel (hahhaha... med de fem små tänder hon har), men hon är riktigt duktig vår tjej. Samma dag som hon började gå, kravlade hon sig också upp för hela trappan till övervåningen. Jag gick tätt bakom med hjärtat i halsgropen och trodde inte mina ögon.

Lukas lilleman, han har börjat på dagis för ett par veckor sedan. För allra första gången. Han går nu två dagar i veckan och jag tror att han gillar det, han har aldrig bråttom att gå när jag kommer för att hämta honom, men varje morgon när jag lämnar honom så gråter han så hjärtskärande. Det är hemsk. Särskilt de gånger när han håller ett krampaktigt tag om min hals. Då vill jag bara ta honom med och springa fort därifrån. Men det reder sig alltid. Hans fina fröknar har berättat att han lugnar sig mycket snabbt efter att jag gått.

Men eftersom det är dagisdag imorgon och jag är en riktig sömntuta, bör jag nog börja tänka på refrängen nu.

En sista sak bara; om man förälskat sig i en hissgardin som är 140 cm och det attans fönstret är 145 cm. Vad kan man göra då? Är det någon som har något bra tips?

Tack för ikväll och för alla hälsningar ni lämnar efter Er. Jag blir ju så glad.
På snart återseende hoppas jag.

Kram från Petra

Vi går upp...

... var väl det första jag, som tonåring, sa till mina kompisar när de kom och hälsade på, eftersom mitt flickrum var beläget en våning upp i mamma & pappas hus.
En rosa dröm (eller mardröm- hur man nu gillar rosa :-) ) var det periodvis. Jag minns att jag redan från barnsben älskade att möblera om.

Idag tänkte jag att vi skulle gå upp till övervåningen i vårt nuvarande hus. På denna bild står vi i den gamla, lilla hallen.

När jag flyttade in och i min allra första, inte eftertänksamma inredningsiver, så väljer jag att måla väggarna, på den tiden täckta av gul vävtapet, i den mycket mörka trappuppgången, RÖDA.
Kolla, jag lyckades hitta en bild när jag kollade igenom gamla bildmappar.

Jag har sagt det förr, jag säger det igen; TUR att jag har en händig och hjälpsam (samt pensionerad :-) ) far. När jag istället, två år senare, ville ha träpanel på väggarna så fixade han det. Han till och med föreslog att vi skulle ta upp ett fönster. Halleluja!

Trappräcket irriterar mig väldigt. Det är fult. Det ska snart också bli vitt eller ljusgrått kanske. Vad tycker ni? Vitt eller grått?

Trappstegen var tidigare täckta av en röd (med stänk i olika diffusa färger) plastmatta, lagd någongång på 60-talet (tror jag) av fasters konstnärsmake Filip Nilsson. Hur jag än har letat så har jag inte lyckats finna någon bild på detta golv (kanske tur ändå). Mycket vällagd dock. Tidens rand hade inte fått mattan att ge vika en tum, den var faktiskt i "den-typen- av mattas-toppskick-kondition". Men ful enligt mig.

Medan pappa och sambon grejade med träpanelen så började min mamma att riva bort mattan och fram kom ett vackert trägolv. Eller vackert och vackert var det väl inte just då, med ett tjock limlager på, men potentialen mina vänner...

Så här har då vår trapp sett ut fram till i våras (vänligen ha överseende med den döende amaryllisen på bilden). Jag bestämde nämligen att det var min sambos uppgift att få trappen helt limfri och målad. Två år väntade jag och så en dag sa det plötsligt PANG. Och som i ett nafs var alla trappstegen vita och vackra.
Som sagt; den som väntar på någonting gott...

När man bor så här ute i skogen som vi gör, så är det nog inte så vanligt med insynsskydd. Men denna vackra skapelse kunde jag inte motstå en dag i somras när jag besökte Maud i butiken Hjortgården.

Lappen med fabrikanten hänger fortfarande kvar. Underbara, underbara J d`A.
Och jag är bergsäker på att bästistjejen Magda nu skrattande skakar på huvudet för hon får ofta gå omkring hemma hos mig och ta bort prislappar och annat sådant där som inte jag tar mig för...
Så kommer vi då äntligen efter allt detta "snackande" Upp på vinden.

Där har jag placerat mitt toalettbord (dörren som skymtar går till en liten toalett).
Även det ska bli vitt och lilla pallen ska definitivt kläs i annat tyg.
Detta tyg är ett minne från tidigare nämnda, tonårstid.


Och på den vänstra sidan om toalettbordet, som tidigare i sommar såg ut så här...

Och sedan kom att se ut så här...

Är nu ingången till vårt nya sovrum.


Den här helgen har ju varit till minne av de döda. Jag har i år, av diverse olika anledningar, tyvärr inte tagit mig till någon kyrkogård. Det brukar ju vara så vackert där denna högtid. Jag har dock under helgen varit mentalt nära kära släktingar och personer som inte längre finns kvar bland oss.
För bara två veckor sedan avled den sista av mina farbröder. Vi har knappt haft någon kontakt alls i mitt vuxna liv, men som barn träffades vi då och då.
Nu har jag bara en faster kvar. Av alla de nio barn som farmor Jenny fostrade, finns bara två kvar. Mormor Agnes hon fostrade fyra barn och här i min värld finns två av dem kvar.
Förra lördagen då firade vi istället livet här på gården. Linnea Husmus fyllde 1 år.

Hon var glad som en lärka hela dagen.
Totalt oberörd av alla presenterna, och detta till Lukas och kompisen Cornelias stora lycka, då de fick hjälpas åt och öppna dem alla, helt utan konkurrans.

Hon gillade dock tårta som hon nu fick smaka för allra första gången. Och så var hon enormt fascinerad av alla ballongerna som hängde lite här och var.

Ja, det var nog det allra bästa med hennes kalas. Och så gästerna förstås för Linnea Husmus hon riktigt älskar när det är mycket folk omkring henne, fart & fläkt.
Oj, oj, oj- vad blir det av hennes tonårstid månne?!

Nu känns det verkligen JÄTTEROLIGT att vara tillbaka i blogglandia. Under veckan har jag bloggat en hel del, hälsat på gamla godingar som jag saknat och stiftat en hel del nya bekantskaper. Samt funnit nya inredningsbloggar som får mig att pusta och sucka av välbehag samt önska...
Ett homeparty har jag varit på under veckan. Det återkommer jag med största sannolikhet till för där fanns massor med fina saker (och trevligt sällskap, icke att förglömma).

Och Tack alla Ni sötisar för Era kommentarer. Ni vet väl att de vämer mitt hjärta MASSOR!
Var rädda om Er, riktigt.

Stor kram från Petra