Lussebak, kökssoffan och önskan om en fin första advent...

Min mamma,
hon bakar de allra godaste lussekatterna i hela världen.
Jo faktiskt, jag har ALDRIG smakat några godare.

De är fluffigt lätta, innehåller inga russin (iallafall de gånger som jag får bestämma) och hon penslar dem med grädde, doppar dem i socker så att det så där mysigt småknastrar i munnen när man äter dem.

Förra året bjöd vi in henne till bak- hemma hos oss. Och i torsdags, då var det dax igen. Detta är en tradition som jag kommit att tycka väldigt mycket om.

Jäskraften var det inga problem med ...

Här ser ni bagerskan själv. Lukas lilleman "hjälper" förstås också till... iallafall med att reducera degen, placera den i magen, och på så sätt blir ju baket också snabbare överstökat...

Linnea Husmus, hon fick smaka lussekatter för första gången i år. Det föll henne väl i smaken vill jag lova.
Och visst ser det väl på bilden ut som om storebror viskar en hemlig plan till henne, en plan om hur de ska gå tillväga för att förskansa sig fler katter..

Älskade Husmusen vår, hon har varit sjuk i veckan. Vi är inte vana, hon har endast varit krasslig en gång tidigare och då handlade om en lättare förkylning och så smällde det till nu i tisdags med hög feber. Rosslig har hon också varit. I dessa svininfluensatider. Läskigt värre!

I onsdags då vi klev upp och gick ner i köket, så gjorde hon inte minsta ansats att resa sig upp och hitta på bus. Under hela dagen fick jag henne inte att äta annat än pepparkakor och glass. Men i fredags, ja, då började hon riva ut från lådor igen, så då visste vi ju att hon var på bättringsvägen, om än inte ännu frisk.

Efter baket så stannade snälla mamma över hos oss.
Hjälpte mig lite med stöket inför morgondagen.
Det blir ju inte mycket gjort med två små.
Än mindre med en sambo som jobbar mastodontpass hela helgen, en liten med superenergi kombinerat med 3-årstrots samt en liten som är sjuk...

Superenergi eller inte, så här trött kan man iallafall bli efter ett lyckat bak med massor av deg i magen.

Förra veckan berättade jag, om ni minns, att jag hade ett soffprojekt på gång.

Vår kökssoffa har haft ett tygstycke på ryggdelen. Detta har jag tyckt varit så otroligt bökigt varje gång som jag vill byta tyg på den. Så mycket enklare om det bara är själva sitsen som man behöver byta på.
Så, jag skickade ut sambon i verkstan en dag och han sågade till en bit plywood åt mig.

Sen målade jag "Nöystugården 1946" (ja, ni vet; gårdsnamnet tillika bloggnamnet samt byggnadsåret) när jag var ensam hemma och sen så fick sambon spika upp denna där tygen tidigare suttit.

Så uppskattningsvis tog det mig idag ca tre minuter att göra köksoffan lite julig. Me like!
Hittade en gammal duk, i mina gömmor, som jag aldrig använt och den tyckte jag passade bra. Då den inte var tillräckligt bred fick jag skarva med ett lakan.

Och så här ser väggen ut, där kökssoffan står. Tror inte jag visat det förr. Om jag har det så får ni väl sucka... högt och ljudligt :-)

Det är min släktvägg. Soffan följde med huset. Den har tidigare förstås tjänat som sovplats åt någon. Då var den blå. Så betsade vi den valnötsbrun. Och tidigare i år blev den alltså vit och lite shabbig.

Porträtten på väggen är, längst från vänster; farfar Hjalmar, sedan farmor Jenny, så en tavla målad av min älskade morbror Göran Nilsson, tyvärr avliden sedan ett par år tillbaka. Så följer ett porträtt av underbara faster Sigrid, även hon tråkigt nog avliden, och så slutligen farmor Jenny igen, denna gång i olja.
Det är Sigrids make, Filip Nilsson, som gjort alla porträtten.

Köksklockan, den har kusin Ola skänkt till huset . Väldigt tacksamt. Den slår vid varje hel och halvtimme och jag älskar det. Och sedan i somras, med Olas hjälp, så slår den dessutom rätt.

Ljusstakarna, de har jag för ett par år sedan fått i present av bästistjejen, Emma. Och som vi har fått det berättat för oss, så hade vi kunnat vara släkt...
Första gången som Emma träffade min farbror Sixten, så visste han att berätta att Emmas morfar hade haft ett MYCKET gott öga till Sigrid.
Oturligt för mina och Emmas släktrelation, så föll hon ju istället för, tidigare omnämnde, konstnären Filip.

Denna väggen betyder verkligen mycket för mig.
Av alla väggar i hela huset, så är det den bästa...

Efter baket i torsdags så försökte jag mig på att göra några blomsterarrangemang.

Röd julstjärna till köket...

Vita hyacinter kommer att slå ut med tiden (hoppas det går riktigt fort) ...

Likaså här...

Den som är riktigt uppmärksam kan nog se vad som skymtar i bakgrunden...

Men visst, den vackraste elljusstaken av dem alla....

Jag spenderade förra helgen i Luleå och ÄNTLIGEN efter all denna miserabla tid med köpstopp, fick jag
- i mycket trevligt sällskap, skall också nämnas-
besöka Maud och hennes butik Hjortgården. En ljusstake fick flytta hem till mig. Innan jag kom dit, hade jag bestämt mig för en vit, men när jag såg dem på riktigt, så var förälskelsen ögonblicklig-

... och det var den i silver som jag förlorade mitt hjärta till.
Jag tror inte att någon bild i världen kan göra denna ljuvliga tingest rättvisa. Men jag är också övertygad om att de allra flestas bilder är bättre än mina :-)

Nu, alla ni sötisar, börjar timmen vara slagen och jag hoppas att ni kommit precis så långt som ni önskat komma, med förberedelserna inför första advent.

Jag känner mig nöjd, tycker att jag har lyckats få en massa gjort; gardinerna är bytta där jag vill att det ska bytas, lite pynt är på plats och jag har ett relativt välstädat hem.

Men jag har ingen adventsljusstake. Jag har beställt de mest väldoftande adventsljusen, som tyvärr har blivit restnoterade... Hoppas att jag överlever ändå ... och jag har gott hopp om att de finns här till andra advent :-)

Jag önskar Er alla en fin första advent. Må lycka och välgång vara med Er!
Och en extra tanke sänder jag till min guddotter Frida Fridolin som fyller 4 år.

Jag älskar Era kommentarer och jag är så tacksam för dem,
så välkomna att skriva en eller ett par rader.

Varm adventskram från Petra