Vi går upp...

... var väl det första jag, som tonåring, sa till mina kompisar när de kom och hälsade på, eftersom mitt flickrum var beläget en våning upp i mamma & pappas hus.
En rosa dröm (eller mardröm- hur man nu gillar rosa :-) ) var det periodvis. Jag minns att jag redan från barnsben älskade att möblera om.

Idag tänkte jag att vi skulle gå upp till övervåningen i vårt nuvarande hus. På denna bild står vi i den gamla, lilla hallen.

När jag flyttade in och i min allra första, inte eftertänksamma inredningsiver, så väljer jag att måla väggarna, på den tiden täckta av gul vävtapet, i den mycket mörka trappuppgången, RÖDA.
Kolla, jag lyckades hitta en bild när jag kollade igenom gamla bildmappar.

Jag har sagt det förr, jag säger det igen; TUR att jag har en händig och hjälpsam (samt pensionerad :-) ) far. När jag istället, två år senare, ville ha träpanel på väggarna så fixade han det. Han till och med föreslog att vi skulle ta upp ett fönster. Halleluja!

Trappräcket irriterar mig väldigt. Det är fult. Det ska snart också bli vitt eller ljusgrått kanske. Vad tycker ni? Vitt eller grått?

Trappstegen var tidigare täckta av en röd (med stänk i olika diffusa färger) plastmatta, lagd någongång på 60-talet (tror jag) av fasters konstnärsmake Filip Nilsson. Hur jag än har letat så har jag inte lyckats finna någon bild på detta golv (kanske tur ändå). Mycket vällagd dock. Tidens rand hade inte fått mattan att ge vika en tum, den var faktiskt i "den-typen- av mattas-toppskick-kondition". Men ful enligt mig.

Medan pappa och sambon grejade med träpanelen så började min mamma att riva bort mattan och fram kom ett vackert trägolv. Eller vackert och vackert var det väl inte just då, med ett tjock limlager på, men potentialen mina vänner...

Så här har då vår trapp sett ut fram till i våras (vänligen ha överseende med den döende amaryllisen på bilden). Jag bestämde nämligen att det var min sambos uppgift att få trappen helt limfri och målad. Två år väntade jag och så en dag sa det plötsligt PANG. Och som i ett nafs var alla trappstegen vita och vackra.
Som sagt; den som väntar på någonting gott...

När man bor så här ute i skogen som vi gör, så är det nog inte så vanligt med insynsskydd. Men denna vackra skapelse kunde jag inte motstå en dag i somras när jag besökte Maud i butiken Hjortgården.

Lappen med fabrikanten hänger fortfarande kvar. Underbara, underbara J d`A.
Och jag är bergsäker på att bästistjejen Magda nu skrattande skakar på huvudet för hon får ofta gå omkring hemma hos mig och ta bort prislappar och annat sådant där som inte jag tar mig för...
Så kommer vi då äntligen efter allt detta "snackande" Upp på vinden.

Där har jag placerat mitt toalettbord (dörren som skymtar går till en liten toalett).
Även det ska bli vitt och lilla pallen ska definitivt kläs i annat tyg.
Detta tyg är ett minne från tidigare nämnda, tonårstid.


Och på den vänstra sidan om toalettbordet, som tidigare i sommar såg ut så här...

Och sedan kom att se ut så här...

Är nu ingången till vårt nya sovrum.


Den här helgen har ju varit till minne av de döda. Jag har i år, av diverse olika anledningar, tyvärr inte tagit mig till någon kyrkogård. Det brukar ju vara så vackert där denna högtid. Jag har dock under helgen varit mentalt nära kära släktingar och personer som inte längre finns kvar bland oss.
För bara två veckor sedan avled den sista av mina farbröder. Vi har knappt haft någon kontakt alls i mitt vuxna liv, men som barn träffades vi då och då.
Nu har jag bara en faster kvar. Av alla de nio barn som farmor Jenny fostrade, finns bara två kvar. Mormor Agnes hon fostrade fyra barn och här i min värld finns två av dem kvar.
Förra lördagen då firade vi istället livet här på gården. Linnea Husmus fyllde 1 år.

Hon var glad som en lärka hela dagen.
Totalt oberörd av alla presenterna, och detta till Lukas och kompisen Cornelias stora lycka, då de fick hjälpas åt och öppna dem alla, helt utan konkurrans.

Hon gillade dock tårta som hon nu fick smaka för allra första gången. Och så var hon enormt fascinerad av alla ballongerna som hängde lite här och var.

Ja, det var nog det allra bästa med hennes kalas. Och så gästerna förstås för Linnea Husmus hon riktigt älskar när det är mycket folk omkring henne, fart & fläkt.
Oj, oj, oj- vad blir det av hennes tonårstid månne?!

Nu känns det verkligen JÄTTEROLIGT att vara tillbaka i blogglandia. Under veckan har jag bloggat en hel del, hälsat på gamla godingar som jag saknat och stiftat en hel del nya bekantskaper. Samt funnit nya inredningsbloggar som får mig att pusta och sucka av välbehag samt önska...
Ett homeparty har jag varit på under veckan. Det återkommer jag med största sannolikhet till för där fanns massor med fina saker (och trevligt sällskap, icke att förglömma).

Och Tack alla Ni sötisar för Era kommentarer. Ni vet väl att de vämer mitt hjärta MASSOR!
Var rädda om Er, riktigt.

Stor kram från Petra

Man kan väl lugnt konstatera att jag hållit mig tämligen osynlig...

...under en tid.
Man kan väl tycka att det hade varit på sin plats att utlysa en bloggpaus..., dock har min tanke aldrig varit att ta en sådan. Nej, så gott som varje vecka har jag ämnat sätta mig ner vid datorn och skriva ett inlägg, men den ena underbara sommarveckan har avlöst den andra.
Det bara blev så att sommaren var så underbart fantastisk. Varje dag. Så länge. Hur förvånad blev inte jag när det på Aftonbladets förstasida, en dag i augusti, stod att läsa;
"Regnigaste juli på 50 år".
Visste inte om jag skulle skratta eller gråta, men återigen fick jag det bekräftat att vi här uppe, ja, vi räknas liksom inte på samma sätt. Så är det bara.

Jag är ett riktigt utefreak. Alltså på sommaren vill jag vara ute varenda liten stund jag kan, insupa varje liten gnutta sommardoft och lukt som bara är möjlig. Det är viktigt för mig för att jag ska orka hålla ångan och humöret uppe, även under den betydligt mörkare och kallare tiden. Jag tankar ljus helt enkelt. Som ett solcellsdrivet batteri (men jag är hellre ett sånt än en duracell-kanin... hahahah).
Trådlös internetuppkoppling har saknats hemma hos mig. Alltså internet= sitta inomhus.

Så istället för att vara här hos Er har jag spenderat många kvällstimmar, efter att de två små sötisarna har somnat in för kvällen, på vår brygga. Vid min alldeles egna sjö.
Hahhaha... när man bor så ensligt till som jag, så känns det faktiskt så.

Alltid med en bok. Ofta också tillsammans med en iskall coca-cola. Jag har slukat böcker som aldrig förr denna sommar. Underbart. Allt från kära kusinen Ola F Nilssons enastående och fascinerande berättarstil till smaskiga, blodiga deckare.

I slutet av förra sommaren fyndade vi dessa airondeckstolar på... Jula - av alla ställen. Det var sannerliga fynd för de kostade nästan ingenting. Med två lager vit färg så tycker jag att de blev hur snygga som helst. Mycket bekväma är de också, som en parantes. För ni håller väl med om att "look is everything..." ?! Ev bekvämlighet, ja, det är ju isåfall bara ett extra plus i kanten...
Min sambo har lite svårt att acceptera detta tankesätt. Han tänker ibland tvärtom.
Hemska värld... hahhahahah

Sommartid är i princip endast tisdagkvällarna innekvällar. Då är det tvkväll för mig och sambon, but of course, Morden i Midsomer.
Vi brukar då passa på att mumsa till det med lite glass.

Ben och Jerrys alldeles för goda har lanserats även i min glesbygd i sommar. Som synes var det någon annan liten familjemedlem som också uppskattade den och krävde....

Inte bara pga det fantastiska vädret, bryggan och glassen har vi haft en fantastisk sommar.
Nej, vi har haft förmånen att ha riktigt mycket trevligt besök som sannerligen berikat våra liv. Kram till er alla som hälsat på!

Först ut var min, tidigare nämnda, kusin Ola. Han är en riktig konstnärssjäl som varje sommar lämnar ett nytt avtryck på gården.


I sommar gjorde han den sista touchen på vår senaste utbyggnad.

Stöd för balkongen, vackert utsnidade.


För ett par år sedan gjorde han en staty av en torrfura som han funnit ute i skogen.

Ett jättefint och annorlunda blickfång på gården.
Massor, massor av annat fint har han också åstadkommit.
Nu planerar vi att kommande sommar ev göra någonting av båthuset som står nere vid sjön. Sätta in stora fönsterpartier ex. Ola vill ha det som en skrivarstuga och jag vill ha den som en mysig plats att "hänga på", i skydd från myggen :-)

Genom alla roliga besökare vi haft hos oss, så upptäckte jag vid ett tillfälle att jag inte hade lämnat skogen på två veckor.


En kväll i juli åkte jag iallafall iväg. Det var 20-års jubileum.
Ja, jag vet, när man ser mig så är det omöjligt att tro att det faktiskt är 20 år sedan jag gick ut grundskolan... hahahah...

(Mary Kay förstås. Världens bästa hudvårdsprodukter som jag ju till och med säljer genom home parties. Sååå... nu behöver ni inte leta längre. Maila mig eller skriv i kommentarerna om ni vill få förmånen att ta del av dessa underbara produkter som INTE kommer att göra er besvikna. Slut på dagens reklamavbrott.... hahhaha)


Två raringar från parallellklassen ordnade en lokal på natursköna Brännaberget och bjöd in oss alla som lämnade grundskolan i Överkalix 1989 .
Det blev en liten "walk down the memory lane". Väldigt trevligt och mycket avslappnat.
Smått nostalgiskt och sentimentalt över att ha festen på Brännaberget där jag och mina kompisar har haft så mycket roligt tillsammans.
Samtidigt med vetskapen att den, defintivt en av Sveriges vackraste platser, i princip är helt ödelagd, förutom några enstaka personer som åker upp och beundrar utsikten för en stund.

Det är så oerhört ledsamt att bo i och älska en glesbygd med en av de högsta avfolkningstendenser i hela landet.
Innan jag skaffade barn spelade det eg inte så stor roll, men nu.

Tjena, fem flickor föddes samma år som Linnea. I hela kommunen. Så när jag blir häcklad över att jag bosatt mig i en by där det inte finns andra barn, så undrar man ju om det verkligen finns så många andra lekkamrater även om vi skulle ha valt att bo i centralorten.

Lagidrott, eller någon annan form av fritidssysselsättning som kräver mer än en eller ett par deltagare, ja, det lär ju inte ens vara att tänka på när mina barn blir lite större.
Om det nu inte blir så att alla barn i samma årskull kommer att vara intresserade av att göra exakt samma saker... sannolikheten för det?!

Blääää... nu blev jag ledsen. Detta är alltid jobbigt att tänka på. Än så länge är ju barnen så pass småa att de inte lider någon nöd. Och både jag och min sambo är lyckligt lottade att fortfarande ha varsitt jobb. Och vad framtiden för med sig, det vet ju ingen. Eller?!


Stoppar idag med denna smått sentimentala smak i munnen.
Det som dock skänker glädje är känslan av att äntligen vara tillbaka i bloggvärlden igen. Längtar efter att besöka er andra bloggisar också.
Tack till alla er som läser. Var rädda om er.
Kram från Petra

Jajamensan, balkongen är fixad...

av min flitiga, duktiga pappa.
Det är inte klokt vad bra det går med vår byggnation.

Jag fattar inte riktigt hur det har gått till, men det är nästan, nästan helt färdigt utvändigt.

Att spika igen under balkongen är kvar. Kanske nåt annat småfix som jag inte riktigt fattar. Men annars så...
Jag är såååååååååå jätte, jättenöjd.

Minns ni att Lukas för ett par inlägg sedan uppmärksammade att det var ett hål i huset? Det hålet har blivit ännu större. Och sedan så har en gammal, gammal dörr kommit på plats.

Invändigt är det så där riktigt furumysigt som jag gillar :-)
Pärlsponten på väggarna är helt på plats. Tak och golv snart. Rörmokaren har varit hos oss i veckan och dragit ledningar till ett element som ska placeras under fönstret.
Nu återstår det en massa, massa målerijobb för mig, men det tycker jag ju bara är kul. Särskilt när det är furu som jag får privilegiet att måla över :-)

Vad gillar ni balkongdörren? Det var den som jag hämtade i Umeå. En dörr helt i glas och treglasfönster dessutom, kan berätta att den inte var helt enkel att få upp på övervåningen.

Livet går i 190 nu, min andra arbetsvecka är till ändå. Kul faktiskt att jobba igen kan jag tycka nu, när jag börjar bli varm i kläderna. Men jag hinner ju egentligen inte.
Ni vet, jobba heltid samtidigt som ens hem är en byggarbetsplats, i värsta blomplanteringssäsongen :-)

En liten glimt från vår veranda.

Ett litet vattenblänk...

Jag har fortfarande inte hunnit få alla blommor i jorden, jag gör lite varje kväll när barnen somnat, så sakta, sakta går det framåt.
Och snart, snart vet jag också att saker och ting kommer att lugna ner sig.

Och nu i helgen har vi tjuvstartat med att ta det lugnt. Vi smet iväg till en annan skog för vårt midsommarfirande. Jag var emot att åka iväg, kunde bara tänka att flera dagar "gick till spillo", mina kloka kollegor sa att just därför var det viktigt för mig att åka. Och så rätt de hade; så skönt det varit.
Idag har jag haft sovmorgon, jag har hunnit leka med mina barn, gått på två stycken långpromenader, badat utebastu, läst en inredningstidning och umgåtts med min kära familj (skottat lite sågspån och bakat- men det är en liten parantes) .

Traditionellt matbord med sill, gräslök och färskpotatis smaskade vi på igår.

Ljuvligt doftande syrenkvistar på bordet.

Som komplement till det traditionella så gjorde jag och sambon en laxcheesecake, inspirerade av förrätten på det bröllop som vi var på.
Mums, den var riktigt god!

300 g kavring som smulas fint och blandas med 75 g smör. Plceras i botten på en form med löstagbar kant.
200 g rökt lax som hackas fint och blandas med 2-3 finhackade schalottenlökar samt 2 msk dill.
Rör ihop 2 dl creme fraiche tillsammans med 300 g philadelfiaost. Blanda ihop laxröran med oströran och bred allting över botten.

Hos oss på midsommar severas ingen nubbe till sillen, inte heller någon annan alkohol och DET är jag riktigt glad över!
Vädret har inte gjort oss besvikna och midnattsolen har visat sig från sin allra bästa sida.

En fin liten midsommarpojke som försökte klippa gräset på ängen hemma, innan vi drog iväg

Trött blir man ju, när gräset är så långt, och då måste man pausa...

Lilla Linnea-Husmus, hon är starkt på gång. Förra veckan så...

...reste hon sig själv upp för första gången. Till sin hjälp tog hon storebrors snickarlåda.
Nu vill hon inte göra annat. Och alldeles för stadig på benen är hon. Jag tycker gått att hon kan vänta åtminstone fyra månader till innan hon börjar gå.

Farmor och farfar har bott i gäststugan på gården i två veckor. Så samtidigt som jag och sambon har jobbat, morfar byggt, mormor fixat med allt mellan himmel och jord, så har farmor skött barn och farfar har bland annat gett sig i kast med att slipa och måla köksluckorna i gäststugan. Utan all den fantastiska hjälp som vi får så tror jag att vi ...
...skulle gått under.
Jag är så oerhört tacksam för allt och jag vet inte hur vi någonsin skulle kunna återgälda detta. Är det någon som har något tips?
Tacksam, som alltid, är jag ju också för alla Era besök och söta kommentaren. Hoppas Ni alla haft en fin midsommar och att Ni nu njuter av sommaren!

På återseende,
Stor KRAM från Petra

Det var så vackert, ja, som i en saga...

... när Anneli och Andreas på pingsafton sade ja till varandra,
inför gud och hela församlingen.

Hon var vacker som en dröm och han var stilig som en prins, födelsedagsjubilant till på köpet.
Och äntligen var fjorton års väntan över!
När Anneli inne i kyrkan sjöng för sin Andreas, ja, då fullkomligt forsade tårarna. Det är ett sådant där vackert ögonblick som jag kommer att minnas för resten av mitt liv. Och jag är så tacksam för att vi fick den stora förmånen att vara med och fira den här dagen med dem!

Efter själva vigseln åkte vi till bygdegården i Alvik.
Festen var så otroligt välordnad och rolig.
Anneli hade dukat och dekorerat så vackert. Riktiga linnedukar bland annat, sådant älskar jag. Tyvärr var jag alldeles till mig över allting , så jag glömde nästan helt bort att fota.

Underbara bordsgrannar hade vi, från Kalix, Sjulsmark och så en sväng till El Salvador; det var intressanta samtal och mycket skratt.
Tack ni söta!

Bröllopstårtan... Vilken dröm...

Brudparet klarade galant att skära första biten,
jag tror de blir gifta... hahaaha

Det var en mycket trött men lycklig tjej som framåt småtimmarna tassade hem till barnen och svärföräldrarna.
Gissa vem som fångade brudbuketten?! Hmmm... intressant minsann att se vad det kommer att arrendera i... blink.... blink.... om någon känner sig träffad....

En vacker kyrkoljusstake från House Doctor blev vår gåva till brudparet. Jag fick lägga band på mig själv för att inte springa ivög med paketet- vill ha en sådan själv. Finns förstås hos rara Maud på Hjortgården.

Kortet hade jag bett bästistjejen SkräpEmma att skapa. Så mycket roligare att få överlämna ett kort som är unikt och Emma gör som vanligt ingen besviken.

På söndagmorgonen fortsatte festligheterna för oss, om än i någon annan form.

Då var det min och alla andra mödrars tur att bli uppvaktad.
Grattis i efterskott till alla Ni fantastiska kvinnor som uträttar storverk i det tysta varje dag!

Älskade ungarna hade lovat sin mamma jättefina presenter. Att välja ut själv. Bäst så! För alla parter.... hahahahah
Jag älskar Mors dag!!! Tycker att det skulle kunna vara en sådan varje månad.

En madonna i sten blev mitt val när vi besökte Maud dagen innan bröllopet.

Hon är ca 25 cm lång och jag tycker att hon är så vacker!
Jag har inte valt ut mina andra presenter än, ska suga på karamellen lite till.
Kan väl tillägga att den där kudden som sambon blev så förtjust i, den sökte han övertala mig att välja.
Han är smart, men jag är smartare... hahahhaha

Min egen mamma fick jag vänta några dagar med att fira, vi var ju bortresta och även hon.

Från bloggerskan LeaMarlene hade jag beställt en påse för värmeljus. Jätte, jättefin är den. Det blev även en åt mig själv och en till svärmor.

Och från goaste Lotta med bloggen Samuelsgården, beställde jag denna ljuvliga grytlapp.

Med de små goseungarna.
Å goaste Lotta, tror ni inte att hon också hade sytt ett hjärta med samma bild och texten "det finaste vi gjort" som present till mig och sambon. Tusen tack! Och efter morsdag så kommer ju farsdag... Duktiga, duktiga, flitiga, flitiga pappa, se vad han har hunnit massor. Allt det utvändiga är snart färdigt. Imorgon ska han göra en liten balkong och så är det tänkt att försöka få upp balkongdörren. Ingen vet hur vi ska lyckas. Den är visst hur tung som helst.

Igår upplevde jag någonting oerhört traumatiskt.
Min saga tog plötsligt slut.
Efter att ha gått hemma och skrotat i massor, massor av månader så började jag jobba igen.
Jag fattar ingenting egentligen. Vart har tiden tagit vägen? Vad är det meningen att jag ska göra på jobbet och såååå många timmar varje dag? Nu har jag helgen på mig att smälta allting. Och så kommer jag ju endast att gästspela på jobbet. I fem veckor (samt ett par semesterveckor) ska jag vara där, sedan ska jag fortsätta att skrota hemma med goseungarna och katten, luta mig nöjt tillbaka å låta sambon stå för all försörjning i många, många månader igen.
KUL kommer det förstås bli med lön, en riktig en. Två gånger till och med.
Fantiserar om alla investeringar som jag ska göra; kyrkoljusstakar, speglar, gamla dokument, vackra gamla möbler etc etc.
Egentligen vet jag ju att det som jag kommer att betala är plåt, träpanel, regelvirke, målarfärg, isolering, pärlspont, innertak, golv etc etc.
Men drömma får man väl...
Och så vill jag tacka mina kollegor för den stöttning som jag får och för allt överseende som de har med mig! De gör att det ändå är värt det!

Så stor KRAM till dem och till alla Ni bloggare som gör mig så glad med Era besök.
Svårt att få till stånd en varm kram ikväll för jag FRYSER så mycket.
Imorse har det snöat på några ställen i kommunen, tack för att jag iallafall sluppit se det.
Värm mig gärna med en liten, liten (eller STOR) hälsning!
Kram från Petra